Nu håller jag på att bli tokig på att bara vara hemma och snurvla ikapp med Vilma. Jag vill ut och hitta på saker och flänga överallt och ingenstans som vanligt och framför allt så vill jag att Vilmis ska bli sig själv igen. Idag har jag burit på henne precis överallt, hon har sovit på mig, suttit i mitt knä och ätit, till och med följt med mig på toaletten för varje gång jag gjort minsta försök att sätta ner henne så har hon blivit jättearg. Visst kanske man ska tycka det är mysigt...det är det till en viss gräns. O. hjälper vår kompis att flytta så han har inte kunnat avlasta mig. Nu på kvällen tänkte jag att hon efter alvedon, hostmedecin och nässpray faktiskt borde kunna sova i sin säng igen och det gör hon nu (peppar peppar)...det tog "bara" 1,5 timme mot vanliga 5-10 min.
Och min stora plutt, stackarn. Han kommer så i kläm just nu känns det som...Fan va man känner sig otillräcklig (tänk då dom som har 3,4 eller 5 barn, eller som min fina mormor 6 barn, herrejösses). Jag längtar efter egen tid med min fina son och det känns från hans sida som det verkligen behövs också.
Han är så arg och gnällig mot mig och tar åt sig av minsta lilla man säger och låter som en bebis ibland för att locka på min uppmärksamhet, trots att jag tycker jag försöker ge honom minst lika mycket beröm och lovord som jag ger Vilma. Antar att det är hans reaktion på att Vilma kom till världen och att få syskon beskrivs ju att det skulle kännas som att ens man skaffar en till fru så...=)
Får försöka komma iväg själv med honom nu under julen.
Nu har jag gnällt färdigt för idag, ska krypa upp i soffan med en kopp te nu och vakna med ny energi och mindre förkylning imorn (Vilma med om jag har tur)!
 |
| Mamma <3 Viggo |
